Metod
Med utgångspunkt från varje individs tillstånd och behov arbetar vi resursorienterat. Det betyder att vi både individuellt och i grupper utgår vi ifrån de funktioner som finns och fokuserar på det friska. Behandlingen utgår från kroppen men riktar sig till hela människan, som vi når bl a genom användning av metaforer.
SYFTE
Syftet med behandlingen/träningen är
- Att öka kroppsmedvetandet och närvaron
Vi övar kroppsnärvaro för att öka kontakten med och medvetenheten om kroppen. Om vi inte har kontakt med kroppen, vet vi inte vad vi känner, vad vi vill eller vilka vi är. Om vi inte har kontakt med kroppen, vet vi inte, var våra gränser går. Om vi däremot har bra kontakt med kroppen, kan vi använda den som kompass i livet. Om vi i valsituationer lyssnar till kroppen, kommer den att tala om för oss, vilket val som är det rätta, för kroppen ljuger aldrig.
- Att bli hel
Edgar Borgenhammar skrev i en artikel för några år sedan: Splittring är vår tids sjukdom. Han menade att vi i vårt samhälle idag kan urskilja en splittring på fyra nivåer. Den första nivån gäller kroppen. Genom spänningar och blockeringar splittrar vi upplevelsen av förbindelse (sammanhang) och helhet i kroppen. Vanligt är t ex att ha en splittring mellan över- och underkropp eller mellan höger och vänster sida.
Den andra nivån beskriver han som en splittring mellan kropp och själ. Om vi t ex står och gör en övning och samtidigt tänker på vad vi ska köpa med oss på vägen hem, så är kroppen på ett ställe och uppmärksamheten någon annanstans. Då är vi inte hela i den meningen att vi inte är närvarande i det vi gör.
Borgenhammar menar, att vi i vår sekulariserade tid också har en splittring vertikalt, så att vi har splittrat oss från kontakt både uppåt och nedåt.
Och slutligen har vi blivit så individualistiska, att vi har splittrat oss horisontellt, från gemenskap med varandra.
Målet för behandling och träning är att vi ska bli hela människor.
KROPPSJAGET
Kroppsjaget är ett begrepp som Freud först använde. Han skrev i en av sina böcker att jaget först och främst är ett kroppsjag.
De funktioner som vi tränar skulle man kunna kalla för funktioner av kroppsjaget. Detta är funktioner som det lilla barnet successivt erövrar i sin kroppsliga jagutveckling från födelsen och fram till treårsåldern. Våra grundläggande resurser finns i kroppsjaget.
När barnet föds, efter att ha legat i fostervattnet i tyngdlöst tillstånd, rör det sig som en fisk i vattnet med hjälp av reflexrörelser. Reflexerna avlöser varandra och integreras i en bestämd ordning, så att barnet kan förhålla sig till tyngdkraften och göra viljestyrda rörelser. Barnet integrerar reflexerna genom spontana rytmiska rörelser i olika positioner. Samtidigt sker en psykologisk och neurologisk jagutveckling. Så småningom blir barnet en egen självständig individ. Förhoppningsvis utvecklar det både självkänsla och integritet.
Allt detta ligger inbyggt i barnet som en resurs, som för att utvecklas inte behöver något annat än en bra miljö, i detta fallet en kärleksfull och bekräftande vuxen person, som barnet kan knyta an till.
Vissa personer kan ha haft brister i sin tidiga miljö och fortfarande som vuxna ha kvar någon reflex som är ointegrerad. Som vuxen rör man sig ändå viljemässigt, men en ointegrerad reflex gör att kroppen måste kompensera med en spänning, där reflexen fortfarande är aktiv. En reflex kan också aktiveras igen, som man råkar ut för en kroppslig skada eller chock, t ex en trafikolycka.
Det är aldrig för sent att integrera en aktiv reflex. Vi gör det när vi arbetar med kroppsjagfunktionerna, särskilt i övningar nere på golvet. Vi kan även som vuxna arbeta på vårt sätt med de rytmiska rörelser, som det lilla barnet spontant gör.
GRUNDLÄGGANDE KROPPSJAGFUNKTIONER
Förankring
Förankring handlar om förhållandet till underlaget, att vara ”jordad, grundad”. När vi släpper tyngden och låter golvet bära oss, står vi stadigare. Vi kan släppa spänningar i axlarna och övre delen av kroppen och andningen kan bli fri och fördjupas.
Sådana samband i kroppen som dessa kan vi själva i övandet få uppleva. Vi får också redskap som vi själva kan använda i vardagslivet för att komma i balans, när vi känner oss spända och stressade.
Mittlinje, balanslinje
När vi balanserar in vår kroppshållning och lägger tyngden på rätt ställe på fötterna, kan vi använda våra inre, djupa muskler för att hålla oss uppe i sittande och stående. När vi hittar de inre musklerna, får vi bättre balans och kan sitta eller stå länge utan att bli trötta eller få ont i ryggen. Vi får en resning i vår kroppshållning och samtidigt avspänning och smidighet som en afrikansk kvinna, som bär krukor på huvudet.
Centrering
När rörelserna utgår från kroppens centrum mellan över- och underkropp, blir de smidiga och välkoordinerade. Då kan vi arbeta med armarna i högläge utan att få ont i axlarna. Vi får också tillgång till vår kraft. Genom centrering stimuleras våra inre, djupa muskler och vi får stabilitet i hela bålen. Vi får förbindelse mellan över- och underkropp, vilket också hjälper oss att få kontakt med våra känslor.
Andning
Vi övar att följa andningen med vår uppmärksamhet utan att styra/ingripa i den. Bara låta den ske. I total närvaro låta den vara den automatiska funktion som den är, som speglar allt som sker i kroppen och känslolivet.
I övningarna samordnar vi andning och rörelser i en rytmisk växling, så att rörelse och andning följs åt.
Detta hindrar inte att vi också på olika sätt medvetet kan styra andningen, så att vi kan använda den som ett redskap för att snabbt bryta stress, ångest och spänningstillstånd.
Flöde
Flödet i kroppen, som innebär att tyngdkraften nedåt balanseras av hållningskrafterna uppåt, kan blockeras av felaktig hållning eller spänningar. Följden av detta blir försämrad andning och cirkulation. När vi arbetar med de tidigare nämnda funktionerna, finns det förutsättningar för ett fritt flöde, där vi har tillgång till energi och kraft.
Närvaro
I allt vi tränar övar vi att vara närvarande med vår uppmärksamhet. Utan närvaro övar vi i själva verket splittring. Så både i rörelse och stillhet har vi kontakt med den del av oss själva, som kan observera det vi gör eller det som sker.
